Transylvania Trail Traverse = Girlpower

Transylvania Trail Traverse = Girlpower

TRANYLVANIA TRAIL TRAVERSE

Efter 18 månader av planering är äventyret över för denna gång.

Transylvaniatrail föddes på ett hotellrum i Borås en januarikväll. En dröm om det omöjliga, målet var att skapa en vacker och utmanade bana som skulle kunna mäta sig med de största loppen upplevelsemässigt. Vi lyckades skapa kontakt med den Rumänske topplöparen Mihai Zlavog och efter otaliga resor och mail så var det till sist dags att leverera batalj.

Kullamannens ledningsgrupp åkte ner som i filmen de 7 samurajerna för att stötta och leda den Rumänska organisationen. Det visade sig bli ett otroligt utmanande arbete, kulturkrockar, kreativa lösningar som när vi fick några fåraherdar att transportera upp vatten, cola och mat till en CP i total ödemark. För cigaretter, Palinka sprit och lite Lei ställde de upp med 8 hästar, eller som när kabinbanan stoppades pga av storm . Då lyckades vi via telefon till högsta toppstuga på Omu Peak köpa in all deras soppa, dricka, för att kunna rädda löparna. Värre blev det när de 1h senare ville ha cash betalt för att fortsätta leverera. Då var det bara att skicka 2 snabba löpare på en 2000m stigning och 3h resa med fickorna fulla av LEI.

Ofta fick vi använda bergsvägar till avlägsa Mountainresque depåer som knappt var körbara. Daccia Duster var en bil som dock tog sig fram längs hisnande stup, får och koflockar. Dracula och de andra banorna är skapade av män som trott sig vara stenhårda, men de som under detta lopp klivit fram när det verkligen gällt är tjejerna. Både på och utanför tävlingsbanan.

Transylvania trail = Girlpower

En Rumänsk sjuksköterska var i skogen på en CP utan väg nonstop i 36h och vägrade lämna sin post innan loppet var över. Alla CP var bemannande av frivilliga unga tjejer som var som klippor. De sov i tält, dåligt med mat och sömn. Jobbade i princip nonstop i 48 timmar och alltid med ett leende. Eller som när vinnarna av den brutala Draculabanan blev synliga i gryningen! Vi hade följt dem live längs banan och via rapporter, sett deras fightingface, smärta och okuvliga vilja. Deras historia är för lång att ta här. Speciellt Laila Öjefelts björnmöte på 50cm avstånd!! Vi fick rapporter om mycket dåliga förhållanden på hög höjd i mörker och dimma och ett tag övervägde att stänga banan!
Under natten hade de beslutat att springa tillsammans för att vara säkrare.

Under lördagsgryningen dök de upp på höjden och det blev känslosamt i lägret när stereon dånade ut den gamla Queen-låten”:

”We are the champions – my friends
And we’ll keep on fighting till the end”

Hand i hand kom de nerför backen och passerade tillsammans genom målbågen. Tjejerna sopade banan med killarna.

Anne Mari Flammersfeld

Jo Meek 
Laila Öjefelt

Endast 14 klarade denna extremt hårda bana. Så förutom Laila bär också Christoffer Stockman, Oskar Henriksson och Viktor Winterglöd från Sverige ett av de sällsynta Dracula betlbuckles.

I Dracula stage (2 dagars) gjorde Jesper Bönnelykke från grannlandet Danmark en superstark insats och segrade. Bär nu stolt bälte nr 15. Även i de andra klasserna gjorde tjejerna bra i från sig, Som Emma Andersson som tog andra platsen i Vlad.
Mihai och Patricia ledde de Rumänska trupperna. Bakom kulisserna ledde Patrik Ölmerud och Rolf Hadell hela tävlingsstaben med järnhand under nästan krigsliknande omständigheter. Lite mat och sömn, oklar information och ständigt överraskande uppgifter som måste lösas för att garantera löparnas säkerhet. 20 års officerserfarenheter var vad som behövdes för att klara staben. De sviktade aldrig trots att HQ gick på högvarv och gav sitt yttersta.

Alla löpare följdes exakt och resqueoperationer genomfördes dygnet runt. Leave no man behind var mottot!

Anna Ölmerud ansvarade för den tunga medic biten tillsammans med mountainresque. Utmattade löpare trillade in efter hand, sår, hundbett, kollapser radades upp i tältet, de fick fältmässig övervakning och förstklassig behandling.

Transylvania trail blev ett oförglömligt äventyr, den tuffaste och mest krävande tävling vi någonsin gjort. Vi tackar alla som deltagit, för att ni trodde på oss , för att ni litade på att tävlingen skulle kunna gå att genomföras, för att ni vågade åka med till något som redan nu verkar blivit legendariskt och episkt

Den mycket rutinerade Frank Fumich, som gjort alla de stora tävlingarna får sista ordet

”The scenery here was some of the most spectacular I’ve ever seen, and certainly in a race. The trail was the most technical, steep, and hardcore I’ve ever been on…and down right sketchy at times (some of it had ropes and chains tied into rock because it was totally unclimbable without and/or you’d fall off a cliff without it). For my running friends to understand, I never thought I’d run a race that made UTMB seem reasonable!”

Detta var en rapport från staben, strax kommer en utförlig rapport om det sportsliga. Mängder av löpare gjorde enorma prestationer.

Kullamannens stab slickar nu sina sår och drömmer snart om nya äventyr.

This is Romania !

/Per Sjögren & Ulf Öman – Kullamannen Sport Klubb

No Comments

Post A Comment